Som jag hade han förut.
Startar med Melissas Horn's musik, en speciell låt, som ligger nära hjärtat. Har lyssnat på den kanske för många gånger men så är det när man fastnar för någor väl?
Den passar nog in på hur jag mår just nu också, att man borde lägga egot åt sidan och alla andra stoltheter ibland för att få något att fungera. Hur ska man få någon att göra det? Man vill så hårt så hårt att få något att fungera att man gör nästan vadsomhelst. Människor ändras och det är ett fakta. Och relationer likaså. Men man vill känna känslorna, att de är besvarade såsom förut om inte mer. Eller har jag fel? Jag vill ha saker som de var förut. Det nykära, det inte-bråka-så-himla-mycket stadiet, då man var problemfri från sådana här känslor.
Man har saker man vill säga till sin andre, men ibland får man inte ut de orden. Man vet inte vart man har varandra och man vet att man måste ha "det snacket", förr eller senare. Hur kan man ha någon/något som förut eller känna de känslorna om man kanske växer ifrån varandra? För mycket oense kan leda till just det här. Oklara känslor. Ska jag gå vidare eller kämpa vidare. Hur mycket ska man försöka? Tills den andre tröttnar? Man försöker att tänka på annat, det är sanningen. Men när det inte finns något annat tänka på? Det är väl nu eller aldrig.
